Bilsemester

Nu ska det planeras bilsemester i sommar, dessvärre ville inte Sussi följa med- Inte hennes grej att sitta i en bil i en vecka och må illa som hon sa.

Så det blir John och jag, som vanligt kanske man ska säga för numera är det bara han och jag känns det som.
Nä, det är inget mellan oss, bara vänner, inget annat, är mer som syskon typ eller kusiner.

Hur som helst så får vi planera en semester själva och idag ska det försökas bokas lite hotell i Prag och Berlin. Tror det kan bli en riktigt kul semester.
Kommer nog  se en hel del av Tyskland och Prag.
Synd bara att Sussi inte vill följa med, tror hon skulle behöva komma bort lite, men hon kanske har andra att åka med. Vad vet jag.

Jag har iaf massor inbokat nu, utan henne. Kalix-resa, Spa-weekend, Bootcamp, Thailand, Göteborg, Musikal i mars och sen nu Bilsemester .

Ikväll bokade John och jag hotell 2 nätter i Berlin  och 3 nätter i Prag.  Fina och bra hotell nära det vi vill se och göra.
Nu är det bara resa dit och hem. Men lutar att vi sover hos vänner i Skåne och tar bron över. Vi får se.
Bra priser på hotell iaf så det blir nog ganska billig semester för att se så mycket.
Ska bli jättekul.
Skönt att ha lite bokat o klart.

/ A

Fakta gör ont

Min bror och hans fru är på middag hos deras son och hans fru.
Jag har försökt bjuda hit dom och bjudit hem mig till dom. Men får ständigt återbud.
Sist va 1 nov då jag skulle äntligen få komma på middag och lämna bröllopspresenten jag köpt. Middagen blev ändrad till fika och fikat blev avblåst pga trötthet.
Bröllopspresenten väntar än. Lika så presenterna jag köpt på varje resa till min bror.
Det känns när jag ser att de familjer jag så mycket har försökt träffa ses på middagar men jag är aldrig bjuden. De har aldrig tid eller lust att träffa mig. Alltid så mycket att göra och alltid något som kommer emellan. Jag förstår. Jag förlåter men det kommer aldrig någon fråga tillbaka.  Det kommer ingen ny inbjudan och de har middagar och trevliga stunder om och om igen. Utan mig.
Ikväll är en sådanna kväll.
De har en god middag ihop.

Klart det känns.

Jesse är ute och reser som vanligt. Colombia denna gång. Han träffar folk men han träffar inte mig.

Kan inte släppa det. Kan inte sluta känna utanförskap och sorg.
Jag saknar tvåsamhet.  Saknar familj. Saknar någon att sitta med i soffan. Någon att somna bredvid och någon att vakna bredvid.
Saknar gemenskap och trygghet.  Någon som känner mig- hela mig och ändå stanna och tycker om mig.

Orkar inte vara glad, orkar inte kompromissa, orkar inte kämpa och slåss.  Jag vill bara ha någon som tycker om mig för den jag är och som vill känna hela mig.
Någon jag vågar tro ska stanna och någon som kämpar för mig. Någon som anstränger sig för mig, för att få träffa mig och för att få min kärlek.

Orkar inte kämpa för att du ska tycka om mig mer.
Vill du inte slipper du. Men jag kommer tänka på dig och sakna dig. För vissa försvinner inte från hjärtat.

/ A

Längtar bort

Nu vill jag bara boka en resa och dra, bara ha ett datum då jag vet att planet lyfter och tar mig mor värmen, Thailand, Bali eller nåt, vad som. Om Maarit hittar en bra resa till bra pris kanske vi blir hela 6 stycken som drar, längtar som fan. Vore så jävla kul att komma iväg och dessutom bli så många.
Vill bara packa väskan och dra, dra bort från allt och bort från tristessen. Orkar inget, vill inget och trött på allt. Vill skriva packningslista, packa väskan, ta passet och bara dra. Ska bli så skönt att dra i April och bara resan är bokad så kommer lugnet infalla sig och planerna kan smidas.

Men innan April har jag faktiskt två resor till att se fram emot. Februari blir det Kalix och Mars blir det Dalarna och spa. Så jag borde inte känna som jag känner, borde inte känna mig rastlös och frusterad, borde vara glad och lugn, har ju massor med kul att se fram emot.
Börjar även bli sugen på att träna mer igen, så ska nog ta mig till gymmet efter jobbet, om inte annat så vet jag hur mycket det retar vissa människor att jag kommer igång och inte dom.
Alltid kul att göra avundsjuka människor mer avundsjuka. Eller hur ?!

När jag har gått ner mina 12 kg som jag vill gå ner så ska jag ge mig själv en belöning, en piercing. Det ser jag verkligen fram emot. En liten peppning till mig själv att träna och gå ner i vikt.

Längtar tills jag är på resande fot igen. Längtar tills jag gått ner till min vanliga vikt igen. Längtar efter Jesse. Längtar och längtar..
Men jag borde njuta av nuet, njuta av att idag har jag det okej, idag är jag nästan frisk, idag har jag det helt okej, och snart slutar jag dagens pass och kan dra och träna. Leva, här och nu men ändå längta tills allt där borta som jag vill ha.
/A

Tillbaka i spinningsalen

Igår kom jag iaf iväg på ett spinningpass, 40 min i sadeln, det va tuffare än någonsin, märks att det var ett tag sedan jag satt på cykeln. Men skönt var det efteråt och än har jag ingen träningsvärk iaf. Lite öm i rumpan kanske men det är ju bara de första två spinningpassen som det brukar vara så.
Faktiskt riktigt stolt över att jag kom iväg då jag är nere i en svacka rejält just nu, kan ligga i timmar och bara glo upp i taket, eller så sover jag. Får inte mycket gjort, känner mig bara apatisk och likgiltig. Tvingar mig till att göra det nödvändigaste, och så tvingade jag mig iväg på ett spinningpass, vet att träning kan hjälpa. Tror det kanske gjorde det lite också för får en känsla av att jag är lite starkare idag.

Johns pappa gick bort i förrgår, diabetesen tog hans liv till slut efter många års dialys m.m Tycker så synd om John, att mista sin förälder är alltid jobbigt och att mista dem när de fortfarande är relativt unga såklart alltid tuffare, man tror ju att sina föräldrar på nåt sätt är odödliga och innan 80 vägrar man ju inse att de ska lämna in hatten. Den dagen skrämmer mig, den dagen min pappa somnar in, då har jag ingen kvar. Jo min lillebror har jag ju, men han har jag ju inte sett på snart 2 år.  Jag har försökt så många gånger men de har så mycket med sina liv.
Tänker mycket på hur kort livet kan vara och hur snabbt allt kan gå. Aldrig varit rädd för döden, men nu börjar jag faktiskt känna en obehagskänsla, jag vill inte dö, inte nu. Jag vill inte mista fler i min närhet, jag vill inte vara ensam.

Fick ett samtal från min underbara Kalixvän igår, hon är i Thailand med sin man och deras vänner, sådana samtal värmer. Tänk att hon ringer ända från Thailand till mig.
Jag har jävligt bra vänner, så ensam är jag inte. Även om jag kan känna mig ensam så är jag inte det, jag har underbara vänner och gudbarn som älskar att vara med mig.
Ikväll ska Hampus sova hos mig. Det är många som tycker om mig och det är många som tycker om att vara med mig, det är bara lätt att glömma det ibland när ensamheten tar över.
Det är lätt att glömma det man har och bara sakna det man inte har, men så ibland kommer det där samtalet eller meddelandet som får mig att vakna och komma på hur mycket jag har. Hoppas bara att de bra och starka tankarna tar över min empatiska trötta känsla.

Jag är iaf tillbaka i träningen, två pass på en vecka är en bra start.

/A

Down period

Känner mig nedstämd. Kommer inte upp. Blir bara värre och värre.
Försöker hitta glädjeämnen. Boka upp roliga saker. Planera massa kul, men det ger inget.
Inget spelar åren roll. Allt känns bara mörkt, eller likgiltigt. 
Inget spelar någon roll. Sitter och stirrar ut i intet eller sover. Tvingar mig upp ur sängen. Tvingar mig in i duschen och tvingar mig göra all jag ska och bör göra. Men känslan finns inte där.

Min vän Johns  pappa ligger inför döden och John åker dit för att hinna ta farväl.
Åter igen döden.  Åter igen sorg.

Jag hittar inte glädjen. Känner mig tjock och meningslös.
Utan Gittan och utan mannen jag älskar – Jesse. Vad är meningen men allt?
Varför är livet så jävla orättvist.

Känner med apatisk, orkeslös och nere. Hade hoppats att denna dag skulle va bättre.  För jag vet att det kan vända lika fort igen.
Styrkan sviker och nedstämdheten tar över ibland.
Det är så i mitt liv och ingen verkar veta varför och hur jag ska ta mig u de mörka tankarna.
Jag fortsätter kämpa och hoppas. Envist håller jag mig uppe.
I morgon är en annan dag….kanske.

/ A

Många tankar, frustration och oro.

Känner mig lite ur balans, förkylningen sitter i , framförallt i öronen. Jobbigt och irriterande.
Har en otroligt jobbig period då jag drömmer om Gittan varje natt och saknar henne något enormt.  Tror inte jag var beredd på denna grymma saknad, på nåt sätt. Allt är bara så tomt och jag saknar henne så otroligt mycket. Fan jävla cancer.
Saknaden av Gittan blir dessutom värre när andra vänner sviker och är omöjliga och irriterande.

Snart ska semesterlistan in på jobbet och fröken Nej som är den tjej som är singel och barnlös kan, vill inte planera, eller åka någonstans. Hon ignorerar frågorna helt enkelt, det är hennes lösning. Hon väntar in i det sista att boka när hon ska med på saker och det gör att är det ett event som jag är mer eller mindre beroende av hennes svar så skiter det sig för mig.
Jag vill ha lite sommarplaner klara, men det går nog inte. Jag måste lära mig att skita i henne.

Längtar tills Thailandsresan v15 +16 med Carina blir bokad och betald, så jag vet exakt när och vart vi åker. Nästa vecka borde resan börjas bokas, väntar in Maarit som är på semester för hon har koll på alla priser och erbjudanden.

Jesse har inte hört av sig sedan i julas och det kliar i fingrarna att skriva till honom, speciellt nu när jag känner mig så orolig inombords. När jag mår dåligt saknar jag honom som mest.
Hans favoritband ska spela i Stockholm i sommar och kanske har han planer på att komma?!
Bara tanken på att han kommer till Sverige och inte till mig får mig i ångest, hjärtat slår och det känns som om någon försöker strypa mig. Magen känns som om jag åker bergodalbanan och jag blir rädd ångesten är tillbaka och kanske blir den snart blir värre och värre igen.
Mer medicin? Mer terapi? Varför denna jävla ångest? Jag kan inte andas, och jag är så rädd att panikångesten ska komma tillbaka, vill inte, orkar inte.

Gittan kunde jag alltid prata med om min ångest, hon förstod och hon kunde få bort de grövsta attackerna när jag mådde som sämst, så många timmar jag har gråtit i hennes famn, så många timmar vi har stöttat varnadra och hjälpt varandra och nu är ensamheten så jävla stor.

Är så trött, trött på tankar, trött på osäkerhet, trött på rädslor och oro. Jag kan sova i 12 timmar utan problem och även om jag mår ganska bra så kommer saknaden över mig som en svart klump i magen som trycker över bröstet.
Kommer jag känna lugn och trygghet igen, kommer jag känna lycka och kärlek igen.
Vad kommer framtiden ge?

/A

Godkänt

Helgen började bra med att besikta bilen och den blev mer än väl godkänd.
Sen hem och tvätta och sova.
Lördagen startade jag träningen, 60 min Zumba med Ramona och Carina. Skit kul och träningsvärk i axlarna idag. Så resultat är på gång.
Efter Zumban blev det städning och sen bastu och middag hos John med Sussi och Carina.
Idag har jag frostat av frysen och fixat med en blomma i vardagsrummet.  Sen slappa och njuta av ett rent hem, godkänd bil och att ha startat träningen.
Bra helg. Nystart på terminen.
/ A

Nya tag, nya fighter

Haft några neredagar.  Trött på förkylningen och trött på folk.
Besviken på mycket och saknat Gittan extremt mycket.
Men så kommer ändå små positiva saker in i vardagen som får mig att kämpa vidare.

Hade medarbetarsamtal med min chef. Det samtalet gick riktigt bra och jag hoppas det leder till mycket gott i framtiden.
Jag har fått två nya träningskompisar  förhoppningsvis, Ramona och Carina ska följa med på Zumba idag. Är det kul kanske Zumba blir vår grej ihop.

Besiktad bilden och den gick igenom besiktningen galant.

Carina, Emilie och jag planerar Thailands resa i April och vi hoppas att även Erik och Madeleine följer med. Kommer bli så kul och skönt att åka till värmen med dom.

Ullaredsresan blev dessvärre inställd, stor besvikelse. Längtat så och hade massor jag ville köpa.
Tackat nej till ett övertidspass och allt för att åka.  Men sånt är livet.
Fördelen är att suget av att dela livet med någon annan som är med och bestämmer om mina pengar och mitt liv är minimalt.
Så skönt att äga mitt liv och mina pengar utan att diskutera med någon annan.
Jag gör vad jag vill och tar mina egna beslut och mina egna konsekvenser.
Absolut ingen annan bestämmer och lägger sig i. Så skönt.
Problemet är bara att det är lite ensamt och nu har jag ingen att åka till Ullared med….
Måste hitta någon annan att åka med…Någon som kan och vill på vardagar.

Försöker planera sommaren. Fortsatt med lite idéer och har fått ytligare nej från min kära nej -kompis.
Men jag åker ändå.

John är en go vän och vi hittar på mycket ihop.  Det var han,jag och Gittan förut. Nu är det bara John och jag kvar….men men. Bara att anpassa sig efter livet.
Men fan vad jag saknar Gittan.

Pratat mer med Pappa senaste veckorna och jag känner att han ger mig värme. Måste ringa och prata mer med honom. Att vänta på att karlar ska ringa är bara en lång väntan. Jag ringer oftare så är det bara och så får det väl vara.
Jag får väl stalka min egen pappa lite.

Nu ska det iaf väg och dansa Zumba.
Förkylningen gen är nästan borta. Iaf hostan, öronen är fortfarande inte okej men lite dans ska nog inte skada.

Nu börjar nya tag med träningen.
12 kg ska bort och träningen ska åter igen bli en del av mitt liv.

/A

Niklas Strömstedts krogshow

I förrgår va jag på Hamburge börs och såg Niklas Strömstedts show.
En helt fantastisk kväll. Jag kände ett lyckorus att få sitta där med mina älskade vänner Robin och Anna samt Robins mamma Camilla som jag tycker så mycket om.
Jag satt och njöt av deras sällskap och av Niklas Strömstedt alla härliga låtar och en jättebra show.
Jag kände mig så lyckligt lottad att få leva och ha så fina vänner och få uppleva sådanna här kvällar.
Jag fällde en tår till Gittan och sen försökte jag njuta för två.
En fantastisk kväll.
Tack Anna, Robin och Camilla.
/ A

Gör mig Besviken

Jag blir så trött på mig själv som ständigt gör samma misstag. Jag hittar på massa saker och bjuder med vänner och varje gång får jag nej och varje gång blir jag lika besviken och irriterad.
Jag bjuder in på bio-kvällar, middagar, bastubad, bootcamp, spa-weekend, tacofredag och gud vet allt. Men nej nej, inget passar tydligen.
Trots att jag 9 av 10 gånger får nej så blir jag lika jävla besviken och irriterad när Hen tackar nej.
Hen vill ju fan aldrig göra något. Tråkigt! Varför fortsätter jag fråga, det slutar ju ändå bara med att hen säger nej och jag blir besviken och irriterad, jag försöker verkligen att skita i att fråga igen, men om och om gör jag om det, jag kan inte låtabli att bjuda in/med folk. Jag tycker ju om mina vänner och vill vara med dom, och jag är bjuder alltid med alla, speciellt de som är ensamma och inte har barn/familj.

Saknar Gittan, hon ville alltid haka på och uppskattade alltid mina inbjudningar, var kanske just därför vi alltid gjorde så mycket ihop.
Nu är det bara jag och John som gör allt. De andra har ju familj och sen har vi ju Hen som alltid säger nej. Eller inte får tummen i arslet och boka.
Varför ger jag aldrig upp? Trots att jag vet att jag alltid blir besviken och irriterad så fortsätter ajg bjuda med och anordna olika aktiviteter.
Varför blir jag så besviken och irriterad? Vad gör det om Hen inte vill haka på, är det så mycket för mig att haka upp mig på, vill hen inte så vill hen inte, varför bli besviken?
men det blir jag , varje gång blir jag så jävla irriterad när jag försöker hitta på massa kul och bjuder med hen och hen aldrig vill någonting, dessutom inte kommer med egna förslag.
Jävla tråkmåns, sitt där hemma och tyck synd om dig själv och ha ett trist liv då , en vacker dag är du alldeles ensam.
För det är faktiskt så att vänner måste man faktiskt förvalta och va rädd om. Man kan inte räkna med att bli medbjuden på saker och ting om man ständigt tackar nej och aldrig bjuder tillbaka.
Till slut sitter man där ensam då.

Jag måste bara jobba på att inte bli så besviken och arg, det är ju faktiskt upp till hen. Men fan va svårt det är.

/A