Ja så var snart detta år över, ganska skönt att få lämna detta år bakom sig.
Tänker så mycket på Gittan och tror inte jag fattat att hon verkligen är död.
Jag saknar henne men för mig är hon nog bara bortrest. Även om hon var min bästa vän och vi umgicks mycket så hördes vi ju inte varje dag så jag lever på som om hon liksom finns där i Hjorthagen och att vi snart ses igen. Så skumt och så konstigt alltihopa.
Carina går igenom en jobbig tid nu då hennes pojkvän fått ett psyk bryt eller rättare sagt han kan inte hålla sitt missbruk i schack längre så nu flippar han ur. Han har t.o.m. hotat mig och skrivit massa skit på min facebook bara för att jag reste med Carina i höstat till Turkiet och att vi kanske kommer resa igen.
Sussi har strul på sitt jobb och hon vet aldrig när och om hon kan vara ledig men på något sätt verkar hon tro att jag bara kan vänta snällt och hoppas på att hon ska kunna vara med mig, för hon lät både förvånad och besviken när jag sa att jag inte litar på hennes semesteransökan förrän hon fått ett svar och att jag inte vill eller kan åka v 9 och 10 utan planerar nu att resa med Carina.
Jag reser gärna med henne, vi har superkul ihop men jag kan inte anpassa mig efter någon som inte ens säger vad jag ska anpassa mig efter.
Mitt liv fortsätter, jag kan inte sitta och vänta på att någon ska vara spontan eller komma med halvklara semesterplaner.
Jag har ett liv och jag har förpliktelser jag också. Jag anpassar mig mycket efter folk, och många gånger gör jag det mer än gärna, men det är omöjligt att alltid anpassa sig efter någon som ändrar spelreglerna hela tiden eller inte ens säger vad jag ska anpassa mig till
Jesse fattas mig fortfarande, ingen har kommit i närheten av att behandla mig så fint och bra som han och jag saknar hans närvaro och hans vänskap och kärlek.
Att någon annan ska få det jag fick av honom får min kropp att skrika i panik. Jag kan bara inte ta att han har någon annan och att någon annan fått min plats.
Jag hoppas att ingen annan har fått min plats, jag hoppas vi kommer återförenas en dag.
Ska till Aila och Niklas på nyårsmiddag i morgon innan jobbet och det ser jag verkligen fram emot, längtar mycket efter Aila och det ska bli underbart att få åka bort med henne i januari.
Vissa människor ger kraft och andra tar kraft. Aila är en storasyster som får mig att känna mig trygg och älskad. Jag vill ha mer av henne.
Sen i februari ska jag till en annan familj som har kommit att betyda enormt mycket för mig. Maarit och hennes man Göte och deras vuxna ungar. En kärleksfull och generösare kvinna får man nog leta efter och hon är så härlig, saknar henne mycket och ska bli underbart att komma upp till Norrbotten och underbara Maarit en långhelg i februari.
Det är många fina människor i mitt liv och det är många som jag mår bra av, även dom som jag ibland blir väldigt besviken och irriterad på har ju självklart sina fina sidor och något som får mig att stanna och fortsätta vänskapen med.
Jag har så mycket fina människor i min omgivning och så många som betyder mycket för mig att jag aldrig någonsin behöver känna mig ensam, trots att jag saknar man och barn.
Sen har jag ju perioder då allt bara är svart, men just nu känner jag tro, hopp och styrka.
Jag saknar Jesse och Gittan så hjärtat blöder, men jag känner mig ändå stark. Det känns som om Gittan alltid är med mig och det känns som om Jesse inte riktigt är borta ur mitt liv än trots allt.
Kanske är det jag som måste övertyga mig för att orka, kanske har jag fel eller kanske har jag rätt. Men så länge jag känner mig stark och vill leva och vågar leva och tro så är jag tacksam för det min kropp och hjärna ger mig.
Kanske är jag blind för att jag inte orkar se, kanske orkar jag inte känna och gråta mer.
Eller så är jag bara stark just nu och har ett hopp om att 2016 kan vara det året som får allt att vända.
/A
Mellan himmel och helvette 